Nobels efterskalv.

Innan Alfred Nobel dog 1899, hade han i Paris den 27 november 1895 skrivit ett testamente. I det ger han sina brorsöner en summa av två hundra tusen svenska riksdaler var och listan med folk som ska få cash fortsätter nedåt i summor till hans brorsbarn Hjalmar, Ludvig, Ingeborg och Tyra "hafva hvardera hos mig mot quitto innestående Tjugo Tusen Kronor" . Han avslutar det hela med "vilja att efter min död pulsådrorna uppskäras och att sedan detta skett och tydliga dödstecken af Kompetenta läkare intygats liket förbrännas i såkallad crematorieugn."

Nu är det inte detta man minns honom för varje år. Utan hans middag.. eller som Douglas Adams påpekar angående festmiddagar i någons ära "inte direkt hans middag för då skulle den vara väldigt kall vid det här laget" (D. Adams Dirk Gentlys Holistic Detective Agency). Ok back on track, var var vi? Jo juste, det handlade om det som var mellan att ge bort 20 tusen till sina brorsöner och skära upp hans artärer. Där nämligen så kommer det fina i kråksången:

"Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta." (nobelprize.org)

I mitten av 1960-talet låg Stora delar av Indien i krig och en enorm svält drabbade landet, även då USA skickade öven en miljon ton säd ... (notera gärna att det inte är ... SÅN säd.)

1970 får Norman Borlaug fredspriset för hans "Dwarf Wheat" ett framodlat vete med en kortare och starkare stam vilket bla gjorde att Pakistan kunde producera nästan dubbelt så mycket vete. Något som gjorde att de var självständiga inom veteproduktionen 1968. För första gången sedan 1960-talet kunde matproduktionen överstiga populationens utveckling i Indien. Bourlaug hade startat en revolution för u-länder, en revolution som mer eller mindre utplånade svälten och räddade miljontals liv i Asien.

Idag är de största problemen att utvecklingen inom exempelvis jordbruk hos länder i nöd inte ens har kommit så långt som indien var under 1960-talet. Många organisationer försöker hjälpa till i exempelvis (och främst) Afrika. De åker ned, skaffar getter och farmprylar. Problemet är att de inte kan stanna länge nog .. När de åker efter möjligvit ett år så slutar det oftast med att djuren blir slaktade och jordbruksidéerna dör ut i tid till nästa generation ska ta över. Ett annat problem är också så klart att de flesta dör innan de blir tjugo pga Aids. Hela infrastukturen är helt kass och inbördeskrig råder hipp som happ.

Om ni vill läsa mer om Dwarf Wheat och Norman Bourlag, trust in (Wiki)