tisdag 12 februari 2008

Christopher McCandless

Christopher McCandless föddes den 12:e Februari 1968 i Washington D.C., USA och dog vid 24 års ålder den 18:e Augusti 1992 i Stampede Trail, Alaska, USA.

McCandeless var inte som alla andra under sin uppväxt i Annandale, Virginia. Redan vid ung ålder började han ifrågasätta orättvisor och vägrade acceptera ofullständiga svar. Hans far Walt McCandless, arbetade för NASA som en antenn specialist. Hans mamma Wilhelmina "Billie" Johnson var sekreterare åt sin far. Christopher McCandless var en smart kille som hade en extremt stark vilja.

Redan under hans yngre år när han studerade på high school köpte han en gammal Datsun B210 för egna ihoptjänade pengar och gav sig ut på en transkontiental oddysee. Hans föräldrar var väldigt oroliga för honom och manade att han skulle ringa åtminstone var tredje dag, men McCandless nickade bara på huvet och körde iväg utan att höra av sig förhuvudtaget under hela sommaren. Han återkom två dagar innan skolstarten med sönderrivna smutsiga sportkläder, ett ovårdat skägg, rufstigt nystat hår och med en machete plus ett 30-06 kalibert gevär som han insisterade på att ta med till skolan.

För varje nytt äventyr som Christopher McCandless hittade på blev hans föräldrar mer och mer oroliga för honom. Innan hans sista år på Emory University kom han hem ännu en gång efter ett äventyr. Han var mager och svag efter att ha tappat 14 kilo från hans redan tunna kropp. Under resan hade han gått vilse i Mojave Öknen och varit väldigt nära till uttorking. McCandless föräldrar tyckte att han borde vara mer försiktig och inte sätta sig i sådana svåra situationer. "Han tyckte vi var idioter som oroade oss för honom," berättar Billie. "Han var stolt över att han hade förmågan att klara sig utan mat i längre perioder och han var helt övertygad om att han alltid klarade sig ur jobbiga situationer".

När Christopher McCandless väl tog examen på Emory University i Atlanta och nu stod inför livets nästa stora vägval hände något oväntat som hans föräldrar aldrig hade kunnat drömma om.

Efter examen hade Christopher sagt att han skulle göra ytterligare ett sommarsäventyr men att han först skulle åka upp till föräldrarna och hälsa på i Annandale. När han aldrig dök upp blev föräldrarna oroliga och bestämde sig för att åka ned för att hälsa på honom istället. Väl nere i Atlanta där Christopher studerat upptäckte föräldrarna att studentlägenheten sagts upp och att Christopher flyttat därifrån utan att säga vart han skulle.

Walt McCandless och Wilhelmina "Billie" Johnson såg aldrig sin son igen.

Vad som hände med Christopher McCandless har resulterat i en häpnadsväckande historia som blivit bok. "In to the Wild" skriven av Jon Krakauer och nu även en film som Sean Penn regiserat med samma titel som boken.

Jag såg den här filmen i Söndags och tyckte att den var helt enastående.
Jag vill inte avslöja något om vad som sker i filmen så därför har jag bara berättat förhistorien vilket inte framgår i filmen direkt.

Vill du läsa hela historien kortfattad på 10 sidor så klicka här

IMDB.COM : In to the wild


Christopher McCandless, bilden är tagen med självutlösare och bland de sista som togs innan han dog.

6 kommentarer:

S.C. sa...

jag hade allt räknat ut det hela bara efter några rader! Skulle gå och se den under filmfestivalen men blev inte va. Sen såg jag någon trailer när jag var på bio senast och då kändes det som jag sett hela filmen. Men bra kanske den allt är.

Anonym sa...

Jag såg filmen igår, och blev totalt fast i den.
det finns inte riktigt ord, den är bara så mäktig!

Anonym sa...

Jag såg filmen häromdagen och älskar den! hur bra som helst. men det blev en del tårar. allt jag har att säga är att den MÅSTE ses!

Anonym sa...

filmen är grym, så mkt känslor! Grymt bra skådisar och fantastisk miljö...

jag måste säga att jag ser upp till Christopher McCandless, han värkar bara såå skön :)

Anonym sa...

Asså jag har sett filmen ett par gånger och man fäller en tår nästan varje gång asså den är grymt mäktig med musiken och det fina landskapet de utsperar sig i.

Anonym sa...

Jag grät i kanske över en timme.
Efter att jag hade sett filmen, jag såg den för exakt 1 och 20 minuter. Jag tyckte att jag ville veta mer om filmen.
Den är grymt bra, sorglig, och allt.
Ett riktigt liv asså!