På återseende

Wimbledon är över för den här gången och du vet hur det gick. Andy Murray, till exempel, lyckades inte ta sig till final och en hel nation, minst, blev snuvade på konfekten. Skotten som inför VM i fotboll sade sig hoppas att "vilket lag som helst förutom England" skulle vinna var förlåten inför årets Wimbledon och hela Storbritanniens älskling. Så mycket så att Daily Telegraph (av misstag?) kallade honom engelsk.

Enligt experter kostade Murrays ickefinal landets ekonomi omkring 150 miljoner pund. Det säger en del. Och när vi ändå talar siffror undrar jag lite över statistiken för vecka två? Efter vecka ett hade 93 000 Pimm's druckits och 17 000 kilo jordgubbar slukats. Något säger mig att de siffrorna knappast var lägre andra veckan.

Hursomhelst. Jag har tills vidare lovat mig själv att vara ledig nästa gång världens bästa samlas vid SW19. I väntan på den semestern rekommenderar jag Guardians modebildspel från årets upplaga. Strålande inspiration inför en fortsatt grönvit sommar, med inslag av mörk bärnsten.

För övrigt: Andy Roddick vann 39 game i söndagens final. Roger Federer vann 38. Lik förbannat var det schweizaren som glädjeskuttade fram till nätet efter den 77 game (ja, det är rekord) långa matchen. Jag har alltid varit typen som hatar att förlora mer än jag älskar att vinna, och när Roddicks felträff skickade bollen rakt upp i luften i game 77 såg jag bara en tom blick. Samtidigt talade världen allt snabbare om en historisk mästare som nu gått om Sampras i antal GS-titlar, ställt sig i ensamt majestät på tennistronen och som aldrig kommer glömma söndagen den 5 juli 2009. Det kommer aldrig Andy Roddick att göra heller. Fy fan för det.

Finalhelg på All England Club

Dagens match: Andy vs. Andy. Kan bli en klassiker. Roddick har, tyvärr, taggat ner något med sina lustigheter på banan och Murray har än så länge inte lekt fotboll under pågående match i år, men det råder inga tvivel om att det här är två av tourens roligaste spelare både på banan och på presskonferenserna efteråt.

Jag hoppas som bekant på Murray. Går han till final ryktas det om att HM the Queen of England kommer till SW19 för första gången sedan 1977. Är inte det anledning nog?

Morgondagens match: Williams vs. Williams. En syster Williams kommer att ta hem bucklan i år. Som vanligt. Det känns ganska trist och jag har aldrig gillat deras spelstil, men vad ska man göra? Hoppas att de taggar fram nya talanger i stället. Just nu är resten helt enkelt för dåliga. För övrigt tror jag att Venus vinner, men jag hoppas på Serena.

Nu tar jag min Pimm's och flyr byn för att avnjuta finalhelgen i lugn och ro på Ljusterö. På återseende.

Peppar, peppar

Det här med vidskepelse och tvångstankar är ju stort hos sportutövare överhuvudtaget och så även hos tennisspelare. Några personliga favoriter är dessa tidigare Wimbledonvinnare:

- John McEnroe är en evigt saknad karaktär på banan vilkas linjer han aldrig klev på mellan poängen.

- Serena Williams knyter alltid sina skosnören likadant (förutom inför en match på Roland Garros 2007 som hon, naturligtvis, förlorade) och gillar att använda samma strumpor turneringen igenom.

- Björn Borg inspirerades kanske av Sveriges hockeystjärnor när han lät skägget växa fritt under Wimbledonveckorna.

- Goran Ivanišević tog vidskepelsekonceptet till helt nya nivåer när han under två veckor 2001 började varje dag med att titta på Telebubbies; klart som fan att grabben vann!

Double the action...

Hierarkin i tennisvärlden är pinsamt tydlig: herrar före damer, singel före dubbel. Inget ovanligt i den logiken, bara pinsamt. Särskilt som damer ofta (om än inte riktigt med dagens line-up) bjuder på minst lika intressanta bolldueller som herrarna. För att inte tala om dubbeln. Den saknar visserligen de riktigt episka inslag som en singelmatch kan bjuda på, men dubbeln har andra kvaliteter och bjuder oftare på publikfriande nätdueller och överraskande spelvändningar än singeln. Dessutom ger samspelet en extra dimension.


Den mixade dubbeln är den enda professionella tennisplattform där man ställs mot kvinna vilket ger spelet en extra intressant karaktär. Mina rötter representerades i år av svensk-australiska paret Lindstedt/Stubbs, som tyvärr nyss åkte på stryk. Rätt åt dem, förresten, de såg sura ut hela tiden.

Redan nämnde Andy Murrays bror, Jamie, spelar i princip bara dubbel och vann den mixade i Wimbledon för två år sedan. Sedan dess har han haft det tuffare och med nya partnern Liezel Huber blir det svårt att upprepa den bedriften. Men vem vet, familjen Murray kan ta hem dubbla titlar i år. Värt att notera är naturligtvis att Jamie och jag har gått i samma skola och, framför allt, att jag aldrig har förlorat en tävlingsmatch i dubbel på The Leys gräs. Även om jag bara fick chansen att spela en turnering kan jag inte låta bli att undra om detsamma gäller honom?

"You cannot be serious!"

Lite kort om gårdagen bara. Tråkigt att Söderling förlorade. Trots Federers ofta fantastiska spel och det faktum att han (till skillnad från, säg, Robin Söderling) vet hur man klär sig för en tennismatch så har jag aldrig riktigt uppskattat honom ordentligt. Han är lite... tråkig. Om man nu kan vara det med den talangen. Hursomhelst så hänger väl Sampras rekord lösare än någonsin nu.

Jag hoppas naturligtvis att Andy Murray sätter stopp för det. Femte set i hans episka åttondelsfinal var det roligaste jag har sett från All England Club i år. Han måste höja sig nu men bjöd på ett gäng extraordinära bollar redan i går och fick kommenterande McEnroe att utbrista sina egna bevingade ord under sista set: "You cannot be serious!"



För er som undrar så var såväl tonläge som den underliggande meningen annorlunda i går. Hursomhelst, ser fram emot fler goda matcher. Är framför allt sugen på att fånga ett par dubblar, gärna mixade, mellan arbetspassen. Vi får väl se.

Middle Sunday

Det är tomt på läktarna på All England Lawn Tennis and Croquet Club i dag. Middle Sunday har alltid varit turneringens vilodag; förutom 1991, 1997 och 2004 då regn tvingade fram spel och People's Sunday (med dumpade biljettpriser och oreserverade platser – för "folkets" skull).

Efter ett dygn med sammanlagt tio timmars tågresa och fyra timmars dålig sömn tänker jag också vila en stund nu. Och bada. Tills vidare bjuder jag på en Middle Sunday á la Spotify. Allt gott!

P.S. Missa inte Parisreprisen på centrecourten i morgon om du inte verkligen måste. D.S.

Kärlek, sorg och Stolichnaya

Såhär, lätt onykter en torsdagkväll, fäller jag naturligtvis en tår över att jag inte nämnde världens finaste Maria tidigare. Visst, det har varit tufft, men att hon skulle försvinna redan i första omgången är bara sorgligt. Ingen spelade snyggare tennis.

Låt oss därför med kärlek titta över axeln, svepa ännu ett glas kristallklar rysk vodka, minnas och gå vidare.

Revenge of the Scots

Nyligen talade vi lite om fiktionen och estetikens makt över verkligheten. I dag fortsätter temat en aning när jag avslöjar vem jag håller som favorit till herrarnas singel i årets Wimbledon: Andy Murrray.

Det är naturligtvis inte i närheten av lika kontroversiellt som föregående exempel – skotten är världstrea och en av favoriterna även utanför hemlandet – men det kan bli nästan lika vackert. Britterna har inte sett en inhemsk segrare i herrsingeln sedan 1936 (då hette han Fred Perry, naturligtvis, vilket är allt annat än irrelevant i sammanhanget) och hoppas som alltid förr.

Han har kanske inte övertygat ordentligt såhär långt, men även om behållningen i dagens match var lika mycket att John McEnroe kommenterade som Murrays spel i sig så var det ett fall framåt från inledningsmatchen och, let's face it, en talangfull tennisbritt iklädd Fred Perry (there you go) är bland det snyggaste som finns.

I år är det dessutom fyrtio år sedan Monthy Python utnämde Skottland till världens sämsta tennisnation. Känns inte det som anledning nog?

P.S. Skulle han nu inte vinna så beror det förmodligen på att han laddat med att lyssna på Shakira, vilket torde vara hans enda direkta svaghet. D.S.

En god historia är en god historia

Juni 2001. Skolan i Cambridge släpper oss äntligen fria men jag hänger kvar för att njuta av landskapet i ett oförskämt väl tilltaget hus strax utanför staden. Bara några mil söderut spelar Goran Ivanišević sin första match i Wimbledon. Han är egentligen för dåligt rankad för att få vara med, något av en has-been i sammanhanget, men han har ändå fått ett wild card till turneringen. Jag satsar min scoutheder på att han kommer att vinna hela skiten.

Lagom till finalveckan återvänder jag till mina somrars Grisslehamn. Min tennistränare och jag diskuterar turneringen: "Ivanišević? Ha. Du vet ju ingenting om tennis."

Han hade naturligtvis rätt; jag vet verkligen inte särskilt mycket om tennis. Men jag vet vad som gör en bra historia. Och en snart trettioårig bråkstake från Kroatien som, efter två finalförluster, sju år efter sin karriärstopp får en sista chans i turneringen han älskar över alla andra, är en svårslagen protagonist. Finalen mot tredjeseedade Patrick Rafter gick, naturligtvis, till fem set och var spektakulär. Efter 9-7 i avgörande började kroaten gråta.



För övrigt: Jag vet inte vad vadslagningsfirmornas odds på Ivanišević var vid turneringsstarten, men något säger mig att sommaren 2001 kunde ha innehållit betydligt mycket mer Pimm's, champagne och privatlektioner än den gjorde.

Värt att notera?

Gårdagen innehöll för egen del alldeles för lite Wimbledon och alldeles för mycket väderrelaterad research. Det har dock hjälpt mig konstatera att årets stora nyhet, centrecourtens skjutbara tak, med stor sannolikhet invigs på riktigt till helgen.

Tidigare vinnaren och numera expertkommentatorn Michael Stich har gett sig in i stöndebatten. Tjejerna ska sluta upp eftersom det låter "äckligt, fult och osexigt". På frågan om det inte handlar om att spela så bra som möjligt snarare än att vara så sexig som möjligt svarade pojken: "Det är ju det [sex] de säljer. De bryr sig om sitt utseende och allt." Charmigt och smart.

Dubbla vinnaren Serena Williams håller med föregående talare. Typ. Diskussionen (eller är det en tävling?) lär fortsätta.

Jo, just det. Samtliga deltagande svenskar är i skrivande stund kvar i turneringen. Såg inte Robins match, men den lär ha lovat hyfsat gott och en Parisrepris vore onekligen bra för det här landets tennisbevakning. Håll fortsatt koll på resultaten här.

Off we go

I morgon är det alltså dags. För er som inte har ett jobb att sköta rekommenderar jag en tripp till något av dessa Systembolag. Champagne i all ära, men Wimbledons andra standarddryck känns på något sätt ännu mer Wimbledon.

P.S. Snart ska vi gå in närmre på det rent sportsliga också. Kanske utan att nämna James Pimms första kopp. D.S.

Since 1877

I dag inleder jag Arkitekternas bevakning av världens kanske snyggaste event alla kategorier: The Lawn Tennis Championship Meeting — the Championships — i Wimbledon.

Jag har tyvärr aldrig varit där själv, men det finns naturligtvis ingen anledning att tvivla på det extraordinära i tillställningen. Alla som har spelat den vackra, vita sporten på det mjuka, gröna underlaget vet att det är en av de finaste aktiviteter man kan ägna sig åt, i princip oavhängigt såväl talang som kunskap på området; det säger sig självt att när världens bästa samlas strax utanför London för att under två veckor sysselsätta sig med detta så finns det inte mycket mer att önska.

I skrivande stund är det en knapp vecka kvar till första serveuppkastet på All England Lawn Tennis and Croquet Club. Jag ämnar hålla er uppdaterade.