Wimbledon är över för den här gången och du vet hur det gick. Andy Murray, till exempel, lyckades inte ta sig till final och en hel nation, minst, blev snuvade på konfekten. Skotten som inför VM i fotboll sade sig hoppas att "vilket lag som helst förutom England" skulle vinna var förlåten inför årets Wimbledon och hela Storbritanniens älskling. Så mycket så att Daily Telegraph (av misstag?) kallade honom engelsk.
Enligt experter kostade Murrays ickefinal landets ekonomi omkring 150 miljoner pund. Det säger en del. Och när vi ändå talar siffror undrar jag lite över statistiken för vecka två? Efter vecka ett hade 93 000 Pimm's druckits och 17 000 kilo jordgubbar slukats. Något säger mig att de siffrorna knappast var lägre andra veckan.Hursomhelst. Jag har tills vidare lovat mig själv att vara ledig nästa gång världens bästa samlas vid SW19. I väntan på den semestern rekommenderar jag Guardians modebildspel från årets upplaga. Strålande inspiration inför en fortsatt grönvit sommar, med inslag av mörk bärnsten.
För övrigt: Andy Roddick vann 39 game i söndagens final. Roger Federer vann 38. Lik förbannat var det schweizaren som glädjeskuttade fram till nätet efter den 77 game (ja, det är rekord) långa matchen. Jag har alltid varit typen som hatar att förlora mer än jag älskar att vinna, och när Roddicks felträff skickade bollen rakt upp i luften i game 77 såg jag bara en tom blick. Samtidigt talade världen allt snabbare om en historisk mästare som nu gått om Sampras i antal GS-titlar, ställt sig i ensamt majestät på tennistronen och som aldrig kommer glömma söndagen den 5 juli 2009. Det kommer aldrig Andy Roddick att göra heller. Fy fan för det.
