Nyligen talade vi lite om fiktionen och estetikens makt över verkligheten. I dag fortsätter temat en aning när jag avslöjar vem jag håller som favorit till herrarnas singel i årets Wimbledon: Andy Murrray.
Det är naturligtvis inte i närheten av lika kontroversiellt som föregående exempel – skotten är världstrea och en av favoriterna även utanför hemlandet – men det kan bli nästan lika vackert. Britterna har inte sett en inhemsk segrare i herrsingeln sedan 1936 (då hette han Fred Perry, naturligtvis, vilket är allt annat än irrelevant i sammanhanget) och hoppas som alltid förr.
Han har kanske inte övertygat ordentligt såhär långt, men även om behållningen i dagens match var lika mycket att John McEnroe kommenterade som Murrays spel i sig så var det ett fall framåt från inledningsmatchen och, let's face it, en talangfull tennisbritt iklädd Fred Perry (there you go) är bland det snyggaste som finns.
I år är det dessutom fyrtio år sedan Monthy Python utnämde Skottland till världens sämsta tennisnation. Känns inte det som anledning nog?
P.S. Skulle han nu inte vinna så beror det förmodligen på att han laddat med att lyssna på Shakira, vilket torde vara hans enda direkta svaghet. D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar