Phrazes for the Young

Det har gått ett tag sedan sist, men hösten 2009 kommer vi återigen att ägna Julian Casablancas oproportionerligt mycket uppmärksamhet. För första gången på åtta år kommer det dessutom att vara högst befogat.

Jag och hans första solosingel 11th Dimension firar en vecka i morgon och vi gör fortfarande varandra mycket lyckliga. Ni som minns 2001 vet vad som väntar er; det är ingen slump att Jules främsta akademiska gärning var en stipendiebelönad klassisk komposition. Med andra ord: lyssna inte främst efter några lyriska underverk eller banbrytande ljudbilder, utan efter den briljanta fraseringen och utsökt tidlösa sammansättningen av toner. För att inte nämna den klanderfria paketeringen. I just nod.

Eller som Dennis Taylor skulle ha sagt: "The man is a total genius!"

Det är väldigt få förunnat att någonsin göra ett så kallat maximum break i snooker. Ronnie O'Sullivan gjorde sitt första som femtonåring. I tävlingssammanhang har han kammat hem de maximala 147 poängen nio gånger. Det är delat världsrekord. Men att göra det på endast fem minuter och tjugo sekunder är Ronnie the Rocket ensam om.


Även om han har lagt sprit och piller på hyllan till förmån för löpning har han inte blivit mindre av en karaktär kring den gröna duken. Det ska vara snabbt och snyggt, annars kan det vara. I dag vann han säsongens första turnering, Shanghai Masters, trots ryggproblem. Jag ämnar följa honom så slaviskt som möjligt framöver; något säger mig att fullpoängare nummer tio inte är långt borta. Det vore väl fint?

Kärlek, sorg och Stolichnaya

Såhär, lätt onykter en torsdagkväll, fäller jag naturligtvis en tår över att jag inte nämnde världens finaste Maria tidigare. Visst, det har varit tufft, men att hon skulle försvinna redan i första omgången är bara sorgligt. Ingen spelade snyggare tennis.

Låt oss därför med kärlek titta över axeln, svepa ännu ett glas kristallklar rysk vodka, minnas och gå vidare.

Revenge of the Scots

Nyligen talade vi lite om fiktionen och estetikens makt över verkligheten. I dag fortsätter temat en aning när jag avslöjar vem jag håller som favorit till herrarnas singel i årets Wimbledon: Andy Murrray.

Det är naturligtvis inte i närheten av lika kontroversiellt som föregående exempel – skotten är världstrea och en av favoriterna även utanför hemlandet – men det kan bli nästan lika vackert. Britterna har inte sett en inhemsk segrare i herrsingeln sedan 1936 (då hette han Fred Perry, naturligtvis, vilket är allt annat än irrelevant i sammanhanget) och hoppas som alltid förr.

Han har kanske inte övertygat ordentligt såhär långt, men även om behållningen i dagens match var lika mycket att John McEnroe kommenterade som Murrays spel i sig så var det ett fall framåt från inledningsmatchen och, let's face it, en talangfull tennisbritt iklädd Fred Perry (there you go) är bland det snyggaste som finns.

I år är det dessutom fyrtio år sedan Monthy Python utnämde Skottland till världens sämsta tennisnation. Känns inte det som anledning nog?

P.S. Skulle han nu inte vinna så beror det förmodligen på att han laddat med att lyssna på Shakira, vilket torde vara hans enda direkta svaghet. D.S.

En god historia är en god historia

Juni 2001. Skolan i Cambridge släpper oss äntligen fria men jag hänger kvar för att njuta av landskapet i ett oförskämt väl tilltaget hus strax utanför staden. Bara några mil söderut spelar Goran Ivanišević sin första match i Wimbledon. Han är egentligen för dåligt rankad för att få vara med, något av en has-been i sammanhanget, men han har ändå fått ett wild card till turneringen. Jag satsar min scoutheder på att han kommer att vinna hela skiten.

Lagom till finalveckan återvänder jag till mina somrars Grisslehamn. Min tennistränare och jag diskuterar turneringen: "Ivanišević? Ha. Du vet ju ingenting om tennis."

Han hade naturligtvis rätt; jag vet verkligen inte särskilt mycket om tennis. Men jag vet vad som gör en bra historia. Och en snart trettioårig bråkstake från Kroatien som, efter två finalförluster, sju år efter sin karriärstopp får en sista chans i turneringen han älskar över alla andra, är en svårslagen protagonist. Finalen mot tredjeseedade Patrick Rafter gick, naturligtvis, till fem set och var spektakulär. Efter 9-7 i avgörande började kroaten gråta.



För övrigt: Jag vet inte vad vadslagningsfirmornas odds på Ivanišević var vid turneringsstarten, men något säger mig att sommaren 2001 kunde ha innehållit betydligt mycket mer Pimm's, champagne och privatlektioner än den gjorde.

Since 1877

I dag inleder jag Arkitekternas bevakning av världens kanske snyggaste event alla kategorier: The Lawn Tennis Championship Meeting — the Championships — i Wimbledon.

Jag har tyvärr aldrig varit där själv, men det finns naturligtvis ingen anledning att tvivla på det extraordinära i tillställningen. Alla som har spelat den vackra, vita sporten på det mjuka, gröna underlaget vet att det är en av de finaste aktiviteter man kan ägna sig åt, i princip oavhängigt såväl talang som kunskap på området; det säger sig självt att när världens bästa samlas strax utanför London för att under två veckor sysselsätta sig med detta så finns det inte mycket mer att önska.

I skrivande stund är det en knapp vecka kvar till första serveuppkastet på All England Lawn Tennis and Croquet Club. Jag ämnar hålla er uppdaterade.