Under the weather

Ja, i afton är det höstdagjämning igen. Det betyder flera saker. Till exempel att det är hög tid för Hösten att infinna sig. Personligen har jag saknat henne ett tag nu, men i dag kände jag att hon kanske inte kommer att bli så fruktansvärt sen i alla fall. Det betyder i sin tur flera saker. Till exempel att det är hög tid att förändra saker och ting.

Det är nu du lägger din färglada scarf på hyllan till förmån för den skotskrutiga yllehalsduken och slutar dölja de mörka påsarna med ett par dito solglasögon. Du hyllar för en stund Arthur Guinness oftare än James Pimm och över lag är det Earl Grey och Spode snarare än Blanc de blancs och kristallglas som gäller. Trots att Jules och Jim fortfarande finns i dina tankar sneglar du åt Romy och Olivers håll i allt större utsträckning och som det mörkrädda barn du är finner du naturligtvis tryggheten hos Sinéad och Shane även detta år. Det blir liksom bäst så.

Eller? Jag välkomnar naturligtvis invändningar. Det är faktiskt just precis därför jag skriver, om ni förstår vad jag menar? Vi är ju liksom in this together, så att säga.


För övrigt: I natt skiner midnattssolen över nordpolen för sista gången i år. Efter en 32 timmar lång solnedgång väntar nu polarnatten: sex veckors skymning följt av tre månaders totalt mörker innan den sex veckor långa gryningen. Därefter kommer soluppgången, även den 32 timmar lång naturligtvis. Är inte det alldeles fantastiskt? Jo.