Jag är inte helt säker, men jag tror att Andreas är ledsen. Att han känner sig missförstådd och trampad på av samhället i stort och alla halvdana medeljohanssons i synnerhet. Jag misstänker att Andreas vill skapa debatt. Och att han försöker göra det genom ett inlägg förklätt till fjortispoesi på den där nyhetsbloggsidan. Debatt blir det såklart, åtminstone i kommentatorsfälten. Det handlar ju ändå om knark liksom.
Hela Grammisgalanprylen med knark och poliser och löpsedlar och allt annat som hör till rockenrollen. Typ. Är det inte lite av en paketdeal? Okej, du vill vara rockstjärna och knarka, polisen kanske kommer att kolla dig ibland och tidningarna kanske kommer att snappa upp det. Sedan kan man ju tycka vad man vill om deras prioriteringar, men det kanske inte är Andreas och hans inte överdrivet klyftiga rader som ska ta den fighten.
Jag är rädd att Andreas Kleerup tycker att han är klyftig; att han har en poäng med sina lösryckta meningar om laster och framgångar. Men det har jag egentligen ingen aning om. Han har gjort en bra låt, han verkade ganska rolig på Grammisgalan och det är alltid kul med lite bångstyriga rockstars i det här landet. Kanske skippa dagboksdiktandet bara?
Eller har jag missat något? Sätter Andreas fingret på något stort och viktigt? Jag är kaffetrött och felsökande. Jag skiter ju i om Andreas är kolatorsk eller inte. Men ändå.
1 kommentar:
Jag ser herr Kleerup lite som en vilsen pojke. Han är som jag ser det, insidan är det som räknas put a side, en ful karl. Inte grotesk men liksom vanlig och lite sådär trist. Han kanske inte den allra häftigaste hockey killen i nian och på något sätt måste man kompensera, nångång.
Att han bara jobbar med tjejer kan man ju också droppa sådär i förbifarten. Avslutningsvis kan man väl säga att alla vill vara rockstars, att vara rockstar (producent av elektronisk musik?) i Sverige blir dock aldrig så glamoröst som det borde och det är klart man blir ledsen när man väl står där med en vit mustach och skägget i brevlådan.
Skicka en kommentar