Jag har ibland tänkt på hur det skulle va att vara helt galen, att inte ha alla hästar i stallet, att vara sådär lagom kokobäng. Skulle jag då göra saker som jag idag aldrig ens skulle överväga? Skulle jag springa naken i tunnelbanan och prata med främmande människor om helt befängda saker som pannkakor med bajs på och minimorötternas inflytande i politiken? Skulle jag sjunga opera på McDonalds en lördagskväll eller samla på körsbärstomatsaskar och döda flugor? Sådant sysslar jag naturligtvis inte med idag. Om jag gjorde det skulle ju folk tro att jag var helt galen! Men tänk om man skulle vakna upp en dag och plötsligt inse att man är mentalt rubbad, skulle man inte med den vetskapen kunna improvisera en hel del?
- Varför bajsar du i rulltrappan?
- För att jag är galen
- Kolla mamma! Gubben gör ”hoppsa steg” och sjunger My Little Ponny!
- Stirra inte! Han är galen.
Jag undrar om en galen person kommer till insikten att om jag redan är galen så kan jag lika gärna ta ut svängarna lite. Istället för att försöka smälta in med alla normala människor så kan man ju göra motsatsen.
Om jag var galen skulle jag springa omkring i en grön overall och leka Turtles, jag skulle äta smågodis och kakor på konsum utan att betala. Jag skulle starta matkrig på någon fin restaurang och bada i ett badkar fyllt med chokladpudding.
Igår mötte jag, Sebastian och Tove en galning. En stor man i mjukisbyxor och fleecetröja klev på tunnelbanan i Fruängen. Han hade insett att vara galen även innebär att man kan skrämma folk. Han började med ett utlägg om vilken trevlig onsdagskväll det var och hur trevligt sällskap vi var. Ingen av oss orkade svara utan bara nickade lite nonchalant. Då log den stora mannen och tittade på oss och sa:
- Undra hur den här fina onsdagskvällen skulle se ut med en krossad skalle?
- Massor av blod.
Man börjar genast tänka, den där mannen är ju galen! Alltså kan han göra galna saker. Och även fast Sebastian bestämt hävdade att han inte tyckte situationen var skrämmande så tror jag nog att även han kände ett litet obehag. Galningarna är kanske inte så dumma som vi tror. Men jag diggar i alla fall på de softa galningarna. Som han på Drottninggatan som spelar munspel, han är fin han.
2 kommentarer:
Han heter Tord. Mannen med munspelet.
Det enda som är obehagligt med galna personer är att man inte kan vara normal i deras sällskap, man behandlar dem som barn när de rabblar på..Det obehagliga i situationen igår var nog mest att det är svårt att följa upp det hela med en "normal" konversation..
Seså, lite blöt i brallan blev du nog allt!
Skicka en kommentar