Juni 2001. Skolan i Cambridge släpper oss äntligen fria men jag hänger kvar för att njuta av landskapet i ett oförskämt väl tilltaget hus strax utanför staden. Bara några mil söderut spelar Goran Ivanišević sin första match i Wimbledon. Han är egentligen för dåligt rankad för att få vara med, något av en has-been i sammanhanget, men han har ändå fått ett wild card till turneringen. Jag satsar min scoutheder på att han kommer att vinna hela skiten.
Lagom till finalveckan återvänder jag till mina somrars Grisslehamn. Min tennistränare och jag diskuterar turneringen: "Ivanišević? Ha. Du vet ju ingenting om tennis."
Han hade naturligtvis rätt; jag vet verkligen inte särskilt mycket om tennis. Men jag vet vad som gör en bra historia. Och en snart trettioårig bråkstake från Kroatien som, efter två finalförluster, sju år efter sin karriärstopp får en sista chans i turneringen han älskar över alla andra, är en svårslagen protagonist. Finalen mot tredjeseedade Patrick Rafter gick, naturligtvis, till fem set och var spektakulär. Efter 9-7 i avgörande började kroaten gråta.
För övrigt: Jag vet inte vad vadslagningsfirmornas odds på Ivanišević var vid turneringsstarten, men något säger mig att sommaren 2001 kunde ha innehållit betydligt mycket mer Pimm's, champagne och privatlektioner än den gjorde.
1 kommentar:
Fukkin´ fabulös min vän! imorgon blire peace and love. Håll oss uppdaterade nu.
Skicka en kommentar