Peace and Love 09´

Som jag meddelade Tobbe i en varm, varm, varm bilfärd på väg hem idag: Det känns som någon har knullat min själ i munnen. Jag försökte också berätta för någon per telefon hur dessa hettande fyra dagar har varit som att vara utomlands och ibland var det ett rent helvete att vakna upp klockan åtta på morgonen i ett fuktigt tält och en hel del jävla spring och skrik runt omkring en. När Jocke blir nerbrottad av en helt jävla galen brunhårig liten exorsistentjej, tar hans solglasögon, och försöker triumfierande springa iväg när jag bara vill se på Babyshambles; då känns det enerverande och irriterande. Festival är en känsla, den är fantastisk men också väldigt lätt att ta kål på.

Med det sagt skall jag nu ta i tur med hur fantastiskt jävla roligt det var på Peace and Love i Borlänge 2009. Första dagen bestod mest av att åka bil och styra upp tältplats när väl det var avklarat kunde man slappna av lite. Det blev inge band på Onsdagen men alkoholen hade börjat flöda. Gno ringde mig på kvällen, salongsberusad up in this, vi drack spexade och gick och lade oss. Dagen efter satte vi oss på en bar kl 12. Med en tre öl i magen fick jag en isig rom och cola när solen gassat på och då började livet, glädjen och festivalen på riktigt. Vi såg Detektivbyrån och senare Promoe, båda var helt klart suveränast so far. Innan vi skulle till Lycke Li så berättade någon för mig och Tobbe inne vid pissoaren att Michael var död. Det kändes väldigt märkligt och vi visste inte om vi skulle tro honom. Tobbe I-fånade sig lite och sen sprang jag och han och berättade för folk sporadiskt på gatan. När Lycke Li senare hade kört sin helt awesome "A Milli" tolkning så kom hon ut och berättade för hela publiken. Det gick ett sorl därigenom, när vi just hade anlänt dit nämnde vi det för några men folk hade börjat höra om det då. Lycke utlöste en tyst minut men det hela var nog för svårt att ta och lite så där på låtsas som det hade känts för mig och Tobbe. Sorlet mynnade ut i att alla började röra sig därifrån. Det sjönk in litet och vi var nog lite ledsna när vi stod där bland kramandes människor.

Vi skakade slutligen av oss det hela och drack en massa öl framför Gentleman för att ta oss till en helt klart tung föreställning av Ratatat. När ena av de två gick ner i brygga med sin siluett liggandes mot en väldig duk av digitala bilder som strömmande mot oss reste sig håren på armarna. Tobbe och jag mosh-pita lite och sen var det hemgång. Vi efterfestade lite för att vakna upp tidigt nästa morgon och påbörja vår nya färd. Jag tror det var denna dag vi också hängde med Tomas Di Leva på nått fik, ja det hela var en märklig historia som säkerligen någon annan berättar bättre än jag. Jag minns hur han slog sig ned med sitt possé (skriver man så?) ståendes runt omkring framför en förvirrad Joakim. Förvirrad och han ville nog egentligen bara äta i lugn och ro, men de hade ju frågat om det var ok och det hade han sagt. Inne såg vi andra på nått ytterligare märkligt: en föreställning av ett av banden som senare skulle spela på festivalen. De sjöng för oss fyra och personalen. Tackade, frågade om vi ville höra en till låt och sen började Di Leva rita på väggen bakom oss. Det infann sig en obehaglig tystnad och alla var tysta i lokalen när han målade på.

På fredagen så badade vi med Toves kompis kompisar. De hade världens största bil och var väldigt lugna och sansade när de körde oss till insjön; ett väldigt märkligt miljöombyte måste jag säga. Jag tror att vi var lite för fulla för att ta det så lugnt som de andra, jag hade förskräckligt roligt men många var utslagna. Vi tittade senare på Babyshambles och Gogol Bordello men inget den dagen representerade riktigt så där musikaliskt så det blev en tidig afton. Jocke och Tove somnade nog vid tolv, jag och Tobbe rände runt på stan och drack på barer, blev anklagade för shoplifting, försökte tatuera oss på en sent öppen tattoo-parlour och sprang hem.

Lördagen var lite svårt att komma igång med men vi åkte och badade igen. Det jobbigaste var nog när vi kom till bilen och märkte att den var död. Alla blev helt uppgivna: Vad fan gör man nu då? Jag vet inte hur en bil fungerar. Vi petade lite under motorhuven, Tove försökte fråga runt efter startkablar hos folk. Till slut gick jag iväg och tur nog hittade vi några 18-åringar som kunde ta hand om oss. De fick igång den och vi far iväg igen! Vi såg på eftermiddagen en grym Immortal Technique spelning. Extremt politiskt men jävligt kul. "Hands up, all of you who done a mistake! I want more hands! I know you´re gonna walk home with a drity little mistake to your pathetic little tent tonight." Sen pratade han om socialism och hur norden representerade på framträdanden som han gjort: "Come on´ now, you fucking vikings! Hands up!" Slagsmålsklubben var senare också helt jävla galen. Vi försökte hänga på en stor snubbe som tryckte sig in i smeten. Efter ungefär en minut där inne så började vi ta oss ut igen. När vi funnit oss till rätta så hade vi ändå väldigt kul. Tove drog efter ett tag och såg Chris Cornell, vi drog till en bar och blev jättefulla och sen tappade alla bort varandra. Håkan var den sista akten vi såg på fetivalen. Tobbe på sitt håll och jag,Tove och Jocke på vårt. Vi gick hem och lade oss efter det men var ändå väldigt nöjda. Innan vi åkte hem på söndagen så drog vi till vår lilla sjö och sköljde bort allt smet och klet vi hade samlat på oss. Det var en fantastisk resa och jag är glad att jag fick ta del av den med så fina människor. All skit som vi var med om put to side: Kärlek rakt igenom.