Happy happy hardcore

När jag satt och slösurfade härom dagen så ramlade jag över hemskheters hemskheter. Och det värsta är att det inte slutar där, iom alla mobilsignaler där vi kan kröna Crazy Frog som konungen, och så fortsätter det. Vad jag gnäller om är trance/techno dravvel som alla kan känna igen i "blow my whistle" eller öst-dängan som pumpades för några sommrar sedan, vidare fortsätter det med Botten Anna. Vad jag skulle se just den musikstilen som är Happy-hardcore, namnet säger i sig självt att det inte är äkta harcore utan mer glatt, trevligt och mer enerverande "hardcore". Egentligen kan man bara se till de som lyssnar på musiken för att förstå varför man känner sig tvungen att hälla syra i öronen när man hör den.

"Guido" personerna:


Classic Brat-personerna:


Samt de som vill ha sex med ovanstående:


Tja, man kan säga att det aldrig tar slut hur som haver. At man blir så djupt in i själen arg känns mer som ett samhällsansvar än något annat. Här bör erkännas att jag själv lyssnat på sådan musik, jag måste dock poängtera att det var länge sedan. Jag känner att mitt djupt rotade hat däremot inte är ogrundat då det egentligen inte har hänt särskilt mycket inom hela "happy-harcore" scenen de senaste tio åren. Jag kommer att lägga upp tre bevis som ändå går långt tillbaka (anno 1996). Allt man kan känna för musiken nedan är nostalgi, och nostalgi mina vänner är en blind blind känsla. Tack för idag //S.C.

Dune - Million miles away (1996)


Aqua - Roses are red (1997)



Brooklyn Bounce - Get ready to bounce (1997)