måndag 16 juli 2007

Terrakottaarmén ett kejsligt under.




Jag satt på Resedagboken och kikade runt lite, hörde på nyheterna att över 2.9 miljoner kineser är på flykt pga de hårda regnet och översvämmningar så jag tänkte leta reda på någon svensk som befann sig på plats och läsa hur situationen såg ut från en svensk turist's ögon.

Jag hittade inget om ovädret och översvämmingarna men jag kom över ett intressant dagboksinlägg där en kvinna besökt det som ibland kallas jordens åttonde underverk, nämligen terrakottaarmén.

Det var Qindynastins förste kejsare Shi Huangdi som under sina 36 år vid makten hann omdana Kina och skapa några av landets mest spektakulära lämningar.
Det var han som enade Kinas många feodalstater till ett rike och som sammanlänkade de försvarsmurar som redan fanns till den 600 mil långa Kinesiska muren.
Hans skapelse är också den 7.000 man starka terrakottaarmén som skulle skydda honom mot fiender i livet efter detta, samt mausoleet, ännu inte utgrävt, som enligt myterna innehåller en tredimensionell karta av Kina med floder av flytande kvicksilver och automatiska vapen och fällor som ska hålla ovälkomna besökare borta.

Allt detta åstadkoms förstås till priset av enormt mänskligt lidande och ofattbar grymhet. Cirka tre miljoner människor beräknas ha tvingats arbeta med de olika byggnadsprojekten där straff som brännmärkning, avskuren näsa, kastrering eller döden väntade dem som vägrade arbeta.

Qindynastins makt skulle bli bestående trodde den förste kejsaren. I själva verket tog den slut bara fyra år efter hans död, då sonen avsattes. Hatet mot den forne tyrannen var enormt och drivkraften att förstöra hans verk stort. Det drabbade bland annat hans palats och stora delar av terrakottasoldaterna.

Inne i den väldiga Hall 1, en enorm hangarliknande byggnad där den största delen av terrakottaarmén står uppställd, inser man hur bräcklig en krigare i lera trots allt är.
ör bakom raderna med generaler, officerare, bågskyttar, fotfolk, vagnsförare och hästar uppställda i krigsformation har arkeologerna valt att spara delar som ser ut precis som den verklighet de mötte - en röra av trasiga terrakottakroppar efter möten med hämndlystnad och plundring. Avslagna huvuden, lösa armar och ben, en överkropp i bitar. Allt ett gigantiskt pussel som mödosamt fogats samman.

Den uppställda armén i hallens främre del blir än mer imponerande när man inser i vilket skick den lagrats i jorden under mer än 2.000 år. Fast det finns så mycket att imponeras av. Det individuella i mängden till exempel. Alla personliga ansiktsuttryck, de många folkslagen som syns i raderna, de olika huvudbonaderna eller sätten att fläta håret, mustascher och skägg i olika snitt, de varierande rustningarna, detaljerna som visar rang - officerare som känns igen på ett slags fyrkantig huvudbonad, generaler med rosetter på stridsmunderingen, samt sätten att hålla händerna om de vapen som saknas efter plundringar. Till och med fötterna är värda att detaljstudera. Det visar sig finnas fyra olika sorters fotbeklädnader.

En gång skulle det varit en färgprakt att blicka ut över soldaterna i de tre hallar som finns att besöka i dag. Alla var bemålade. Nu är det en grå skara som fortfarande vaktar sin döde kejsare som vilar i sitt gravmausoleum under en kulle ett par kilometer bort.

Det borde klia i fingrarna på arkeologerna att sätta spadarna i högen. Åtminstone är det lätt att känna stor nyfikenhet. Men kanske är allt förstört för länge sedan även om det finns tecken som tyder på motsatsen. Provgrävningar har i alla fall gjorts nedanför kullen och 1980 hittades två bronsvagnar i halv skala som är så unika att de fått en egen visningshall vid terrakottaarmén.
I stora glasmontrar går det nu att beskåda kejsarens och livvakternas restaurerade vagnar dragna av fyra hästar med gyllene seldonsbeslag som åter fästs på läderremmar.

Att en sådan skatt fortfarande är outforskad tycker jag personligen är väldigt spännande.
Man vill gärna tro att det är Indiana Jones liknande fällor som väntar i evigheten.
Men som sagt om arkeologerna välja att ta reda på sanningen försvinner antagligen det magiska.

Inga kommentarer: