Tom Petty and the Heartbreakers - Runnin down a dream

De har alltid funnits där, Tom Petty är enorm och även om man inte lyssnat så mycket på honom så har man gjort det på någon märklig undermedveten nivå. Bara hela dylan grejjen gör ju dokumentären sevärd. Den har fått jublande kritik vilket inte gör den mindre sevärd. Åh vad jag gillar rediga rock-dokumentärer!

Trailer



f.ö. skriver också NY Times om en ny Dylan dokumentär som kommer snart "runnin down the mirror". Själv ser jag nog mer fram emot I´m not there.

Switch

Jag gick på bio igår, eller kino som det heter på norsk.
Hade egentligen tänkt att se "Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford" men den gick så sent så jag valde en annan film som är välidgt populär här i Norge, nämligen Swtich.

Filmen är beskriven som Karatekid fast på Snowboard, och den följer den typiska dramaturgin. Ung kille kommer till ny skola och ny by. Killen blir utstött och ser sin ända chans för att komma in i gänget är att bli bäst på snowboard. Tills sin hjälp tar han en gammal hippe vilket saknar det ljusa livet i Californien som spelas av Peter Stormare.

Filmen har slagit tittarrekord med 47000 besökare första helgen och gick direkt till första plats på biotoppen. Det är dem största besökssiffror distributionsbolaget Sandrew Metronome någonsin har haft på en norsk film under öppningshelgen. Det är också en av de tio bästa öppningshelgerna för en norsk film dem fem sista åren.
Filmen är alltså rätt stor här.

Jag tyckte det var väldigt humoristiskt att sitta i biomörkret och se en av norges största filmer där öppningsscenen sprakar igång med "Thomas Rusiak - Hiphopper Feat. Teddybears Sthlm" på maffigt hög volym. Lite senare när filmen når sitt anitklimax kickar "Timbuktu - Alla vil till himmelen" igång och den maffiga kännslan infinner sig på nytt.

Filmen var rätt B, men jag tycker det är lite kul att Peter Stormare har valt att bli filmstjärna i Norge istället för Sverige och att han faktiskt lyckas jävligt bra med det dessutom.

Du kan se Traliern av filmen här under för den lär knappast gå upp på svenska biografer.

Switch Trailer

Burial

Jag gick upp relativt sent i morse, jag hade relativ vätskebrist och var därav torr i munnen. Jag drack lite o´boy och skummade igenom svd. Satte mig sedan framför datorn för att dra över lite ny musik till min ipp-odd. Jag gick ut i regnrusket, trilskades med sladdarna till mina hörlurar och startade första spåren "[Untitled]" på Burials platta Untrue. Allt jag hör är någon vag ohörbar kommentar intrasslad i något vindaktigt hischande (i brist på andra ord, varför inte hitta på ett?). Jag vet inte alls vad det är jag ska lyssna på utan har bara hört att det ska vara bra. Vad det är hör jag på andra spåret "Archangel". Jag tänker, "ok, trip-popen är tillbaka, igen." Men det är den verkligen. Det är så stämningsfullt och humörsättande. Jag åker hela vägen till skolan i en alldeles egen värld. En ganska mörk och cynisk sådan, men jag gillar det så skarpt och jag kan inte få för det. När jag går in i skolbyggnaden hör jag den sista tonen på det sista spåret och jag har fått ett alldeles eget äventyr på vägen dit. Så här i efterhand känner jag nog mer likhet med drum n base ller annan elktro-house baserad musik i det men vad än det är; Trip-popen har återuppstått även om bandnamnet antyder något annat.



Jag läste på en site en så bra beskrivning av vad det egentligen är vad vi lyssnar på, och det understryker känslan hela det för med sig:

"As the legend goes, these pieces were all recorded deep into the night and the uncontrollable sense of loneliness and longing seeps out of every pore of this incredible collection of tracks. There's an overwhelming sense that, much like the abandoned streets and hazy luminescence of early-hours London, all normal rules of engagement have been suspended both musically and spiritually ... and if a better album has been released in 2007, we've yet to hear it. ESSENTIAL PURCHASE."

Yacht Rock

The smooth sound shall never die!
Här är historierna bakom alla sköna hits. Yacht Rock handlar om män som gillar att sitta i en båt. Deras ledmotiv är Christopher Cross "Sailing".
Hemsidan bakom Yacht Rock filmerna sköts uppenbarligen av den sent framlidne Koko Goldstein andra aktiva och viktiga karaktärer är "Totos" basist, Van hailen, The eagles, Steely Dan. Huvudpersonerna är Michael Mcdonald och Kenny Loggins. De är bärarna av musiken och tillsammans tampas de med bland annat Michael Jacksons rebelliska "Bad" platta och lyckas konvertera tillbaks honom. Ett av favoritavsnitten är när smooth rock får en revival i och med Warren G´s "Regulator":