I Väntan på "Kings & Queens" den 7 september kan vi titta på den första singeln från albumet. Imorgon den 31:a augusti släpps även "Chaka Demus" EP:n om man vill hoppa på Jamie T tåget redan nu. Vidare kan alla Premium Spotify användare redan nu lyssna på skivan.
söndag 30 augusti 2009
Chairlift - Does you inspire You

Ut från Brooklyn, NY. Deras "Bruises" var med i en reklam i lanserandet av nya Ipod Nano. Den nya singeln "Ceiling Wax" andas lugnt och elektriskt, videon är också rogivande. Om man har vägarna förbi, så kommer de att turnera en del i Frankrike och England i oktober.
Spotify! : Chairlift Does You Inspire You (2009)
fredag 28 augusti 2009
tisdag 25 augusti 2009
fredag 21 augusti 2009
måndag 17 augusti 2009
Nas är pessimistisk över den amerikanska hiphopens utveckling
Första delen i Miiis serie om populärkultur och identitet.
Tja vad ska kan man säga...
Inom den amerikanska hiphopens underbara värld är trenden enligt Nas (som tydligt framgår av klippet ovan) "ridicoulus dances, ignorant behaviour and general buffonery".
Ridicoulus dance - Check
General Buffonery - Check
Internet är proppfullt med videos av folk som gör denna dans, Soulja Boy har tom en instruktionsvideo för denna dans på Youtube.
General Buffonery - Check
Ignorant Behaviour - Check
Tog med ovanstående exempel eftersom det inte går att tala om att vara en levande, vandrande stereotyp för det som Nas ser som idioti inom hiphop utan att nämna Lil' John, nice touch att posera framför Confederate flaggan (jaja jag vet att den inte är en lika explicit symbol för rasism (för alla) som man tror alla gånger).
Vad vill jag då säga med allt detta?
Exemplet är komedi och hiphop. Till exempel Dave Chappelle har kritiserats för att hans drift med stereotyper riskerar att uppfattas som förnedrande och rasistisk om den åtnjuts av åskådare som inte förstår ironin bakom den.
Till exempel sketchen "crackhead" där Chappelle gestaltar en idealtyp, eller ett hopkok av stereotyper om, en kokainmissbrukare kritiseras ofta för att gå för långt i leken med fördomar. Missbruket av "crack-cocaine" uppfattas av många amerikaner som ett missbruk som är typiskt "svart" eller särskilt utbrett bland afro-amerikaner och det är kontroversiellt att anspela på den uppfattningen. Sketchen där Chappelle spelar en blind, svart, vit makt entusiast anses också av vissa gå över gränsen av vad som är ok.
Likaså hiphopens uttryck och "imagery" kritiseras ofta för att vara sexistiskt (svårt att inte hålla med där) och för att 1. Spä på rasism genom att anspela på stereotyper 2. Återskapa en identitet med vilken åskådare riskerar att identifiera sig med. Här sker en växelverkan mellan mottagare och sändare av budskapet genom marknadslogik. En mottagare lyssnar (selektivt) på ett budskap den valt att lyssna på i ett begränsat utbud av budskap med varierande genomslagsmöjlighet.
Att denna uppvisning av beteende och identitet sänds ut menas alltså leda till att människor också tar del av av dessa i konstruktionen av sin egen identitet och således återskapar och förverkligar dessa stereotyper.
En aspekt av människans identitet är just att den skapas med hjälp av utifrån kommande ideér. Om man tillåts förenkla och kanske vara lite polemisk så kan man ställa sig frågan:
Vem har bestämt vem jag är?
Tja vad ska kan man säga...
Inom den amerikanska hiphopens underbara värld är trenden enligt Nas (som tydligt framgår av klippet ovan) "ridicoulus dances, ignorant behaviour and general buffonery".
Ridicoulus dance - Check
General Buffonery - Check
Internet är proppfullt med videos av folk som gör denna dans, Soulja Boy har tom en instruktionsvideo för denna dans på Youtube.
General Buffonery - Check
Ignorant Behaviour - Check
Tog med ovanstående exempel eftersom det inte går att tala om att vara en levande, vandrande stereotyp för det som Nas ser som idioti inom hiphop utan att nämna Lil' John, nice touch att posera framför Confederate flaggan (jaja jag vet att den inte är en lika explicit symbol för rasism (för alla) som man tror alla gånger).
Vad vill jag då säga med allt detta?
Exemplet är komedi och hiphop. Till exempel Dave Chappelle har kritiserats för att hans drift med stereotyper riskerar att uppfattas som förnedrande och rasistisk om den åtnjuts av åskådare som inte förstår ironin bakom den.
Till exempel sketchen "crackhead" där Chappelle gestaltar en idealtyp, eller ett hopkok av stereotyper om, en kokainmissbrukare kritiseras ofta för att gå för långt i leken med fördomar. Missbruket av "crack-cocaine" uppfattas av många amerikaner som ett missbruk som är typiskt "svart" eller särskilt utbrett bland afro-amerikaner och det är kontroversiellt att anspela på den uppfattningen. Sketchen där Chappelle spelar en blind, svart, vit makt entusiast anses också av vissa gå över gränsen av vad som är ok.
Likaså hiphopens uttryck och "imagery" kritiseras ofta för att vara sexistiskt (svårt att inte hålla med där) och för att 1. Spä på rasism genom att anspela på stereotyper 2. Återskapa en identitet med vilken åskådare riskerar att identifiera sig med. Här sker en växelverkan mellan mottagare och sändare av budskapet genom marknadslogik. En mottagare lyssnar (selektivt) på ett budskap den valt att lyssna på i ett begränsat utbud av budskap med varierande genomslagsmöjlighet.
Att denna uppvisning av beteende och identitet sänds ut menas alltså leda till att människor också tar del av av dessa i konstruktionen av sin egen identitet och således återskapar och förverkligar dessa stereotyper.
En aspekt av människans identitet är just att den skapas med hjälp av utifrån kommande ideér. Om man tillåts förenkla och kanske vara lite polemisk så kan man ställa sig frågan:
Vem har bestämt vem jag är?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)